Var på tjejfest i helgen. Snygga, smarta, trevliga, lyckade tjejer i 25-års åldern som pluggat, rest, levt livet och nu har ett bra jobb samt pojkvän. Jag vill vara som dom. Ha en röd tråd i livet. Jag trodde verkligen jag skulle komma på vad jag ville pyssla med. Men nu är jag 30 och har fortfarande ingen utblildning i sikte. Många säger att det är aldrig för sent att plugga vidare. Och så kanske det är. Men det skrämmer mig. Tanken på att sitta i skolbänken igen gör mig illamående och jag  har endast yrkeserfarenhet inom en bransch som jag själv inte tycker jag passar för och därför medvetet hoppar från vikariat till vikariat, livrädd för att fastna!

Vid närmare eftertanke så kanske jag var som dom en gång i tiden. Jag var 25,  avancerade på jobbet, köpte bostadsrätt med pojkvän, tränade 3 ggr i veckan, hade parmiddagar och tjejkvällar, lagade nya spännande rätter, läste böcker... Dessutom var jag snygg och smal med perfekt franskmanikyrade naglar och långt svallande hår.

Men tydligen var det inte lycka för mig eftersom jag gav upp det. Jag gjorde slut med pojkvännen, sålde bostadsrätt och för vinsten tog jag steget ut och gjorde den där resan jag tidigare aldrig vågat göra. Där mötte jag  Bull.  Vi träffade spännande människor, åt massa mat, drack massa öl och skrattade i 4 månader ! Min familj kände inte igen mig på flygplatsen när jag kom hem. Jag hade klippt av mig håret och lagt på mig endel kilon. Men jag lös!!!

Ny människa, självständig och stark fortsatte livet här hemma. Och vips, så satt jag i ett förhållande igen! Men den här gången hade jag väl ändå träffat min drömprins? Det hade varit så lägligt. Men nej. Redan efter ett halvår började jag känna mig kvävd men ville så gärna tro på kärleken så jag kämpade på lika länge till. När det inte gick längre flyttade jag till Bull's stad,

50 mil bort. Här har jag funnit kärleken. Kärleken till livet. Sen om det innebär att jag aldrig skaffar ett fast jobb eller ett fast förhållande så gör det väl ingenting ? Så länge man är lycklig? Eller?

Ingen som vet, ingen som vet...

/Bill

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hmm, det var evigheter sedan jag var uppe vid den här tiden en söndag och dessutom utan att vara det minsta bakis. Sjukt, att det är ovanligt men ack så skönt.   Somnade vid 19-tiden i går, tänkte bara slumra lite och vaknade sju denna vackra morgon...

Skriver det här innan ens Bill vet om det. Luktar hela honom.  Hade inte mina Light blåa blend varit slut hade jag  suttit på trappan och tagit en cigg nu. Han och jag delade den sista, utanför den, som han sa lånade bilen med barnstol i baksätet.  ...

Skräckblandad förtjusning. Jag både ville och inte ville se henne. Ibland mår man bäst av det man inte vet. Men ändå var jag nyfiken på kontrasten. Eller likheten?   Den perfekta lilla familjen. Var kommer jag in i bilden? Vilken tur att det ändå bar...

Vissa dagar vill man bara ska ta slut. Har gått som en zombie hela dagen och så fort jag slutit ögonlocken några sekunder för mycket så har jag halvvägs fallit in i sömn. Som om jag vore bakis. Suck.. Hur väl man än planerar nattens timmar,  blir man...

Nyligen landat på hemorten. Tar nog ett litet tag innan jag vänjer mig vid den lugna, långsamma och lite tomma(snäppet döda) stämningen här. Alltid samma sak, så jobbigt att lämna det man åker i från, även om det bara är för en helg.   För några må...